Adopterad

"När jag blir äldre vill jag vara med i "Efterlyst"" säger en 10-årig Olivia. Jag menade dock inte efterlyst, utan Spårlöst. Programmet där adopterade personer söker upp sin biologiska familjen och hela resan är väldigt känslosam. Så är inte fallet nu längre. Jag vill inte vara med i Tv och hade inte velat att svenska folket skulle kunna ta del av det hehe. Men jag är även tveksam på om jag faktiskt vill söka upp dem. Vad kommer det ge mig? Och kommer dem vilja träffa mig? Tänk om jag är fallet av en våldtäckt, som någon en gång sa till mig. Hemsk sak och säga, verkligen. Då svarade jag inte, förstummad av chock. Hade någon sagt så till mig idag hade jag sagt "vad fan säger du?" (Även om jag egentligen hade velat ge personen en fet smäll i ansiktet). Hursomhelst, hade de velat träffa mig då? Troligen inte. Många frågor, inga svar. Men kommer dessa frågor verkligen att bli besvarade bara för att jag söker upp dem, vet inte. 
 
Fyra bra grejer med att vara adopterad:
  • Jag vet inte hur generna från min biologiska familj ser ut. Kanske är cancer en vanlig sjukdom i släkten, kanske har jag bra gener som gör att jag får leva ett långt liv. Vem vet? Inte jag iallafall. Och jag måste säga att det är rätt skönt. Att slippa oroa sig över sjukdomar som man kanske kan få eftersom det ligger i generna. Jag känner många vars mormor, pappa eller övrig familjemedlem som har någon slags ärftlig sjukdom eller cancer, och även om de inte tänker konstant eller så kanske det ändå finns en liten oro i bakhuvudet, och den slipper jag. Jag får ta det som det kommer och det är kag glad över. 
  • Jag har typ alltid något att prata om med nya bekanta, ursprung och sådär. Ganska intressant tycker jag själv när jag möter nya människor. 
  • Man kan inte placera in mig i något specifikt fack. Och om folk nu gör det så är det olika från person till person. Vissa anser att jag är svensk (på insidan är jag lika gul och blå som en Kalles kaviar tub) medan andra anser mig vara "invandrare/utländsk" då jag inte är född i Sverige och har ett utländskt utseende. Detta kan vara både positivt och negativt, beroende på vilket sammanhang. Det är klart, ibland tänker jag att allt vore så mycket enklare om mitt yttre matchade mitt inre. Det vill säga blå ögon och blont hår. Men nu är det inte så. Även om vi i dagens mångkulturella Sverige är allt mer vana vid olika utseenden och ursprung så är mitt fortfarande olikt det generella "svenska utseendet" och mitt sticker oftast ut i mängden. Vilket även det kan vara både positivt och negativt. 
  • I en annan del av världen finns en annan "familj". Ja, jag skriver familj inom citationstecken, för jag anser att familj är dem som uppfostrar, tar hand om och älskar en. Men det finns en möjlighet. Att om jag vill, så kan jag söka upp mina biologiska föräldrar och mina äldre syskon. Och på andra sidan jorden finns en möjlighet att utforska mina biologiska rötter. Och det är ett äventyr i sig, en resa både fysiskt och mentalt. Och ni som känner mig, ni vet att jag gillar äventyr.
Det här med att jag är adopterad, det är inte något jag tänker på ofta (inte ens en gång i månaden). Och jag ser egentligen inte det som en big deal. Men ibland funderar jag kring det, egentligen oftast när folk frågar mig saker, som t.ex. "Vill du inte träffa dinariktigt föräldrar?" Eller "Vart kommer du från egentligen?" När jag säger att jag är svensk. Jag kan prata ganska öppet om det, och det är skönt. Har ni några frågor? 

En sån bild som får mig att längta tillbaka till Vietnam, födelselandet som alltid kommer vara en del av mig.
Tankar och funderingar |
#1 - - Frida:

Vad spännande att höra dina tankar, inte så många som pratar om det tyvärr. Själv är jag som dig lika svensk på insidan men också på utsidan :)

#2 - - Lena Mattsson:

Jag kommer också alltid att ha en del av mitt hjärta i underbara Vietnam som jag besökt flera gånger både i jobbet och speciellt privat. Är så glad att jag fick vara med då den gången och även nästa gång, du vet. Love You!

Upp