Världens tredje djupaste Canyon

I torsdags morse blev vi upphämtade på vårt hostel i Arequipa klockan tre på natten. Sedan körde vi ut mor Colca Canyon. En bussfärd på ungefär 4 timmar. Vi hade sedan tidigare blivit varnade om att 2 dagars trekken, som vi bokat, skulle vara extremt tuff. Men vi tänkte att det skulle vara bra uppvärning inför inkaleden. Little did we know... men vi ville verkligen se och uppleva canyonen, en endagarstur med 10 minuterstopp för att ta bilder på de stora utkiksplatserna lockade inte mig, bara för att sedan åka fyra timmar tillbaka till Arequipa igen samma dag. 

Vi gjorde ett par stopp på vägen för att bland annat kolla på Conodors, stora rovfåglar som lever i canyonen och för att äta frukost. Klockan 9 började vi vandra neråt i Canyonen. Colca Canyon är dubbelt så djup som Grand Canyon och vi började på 3800 meters höjd och skulle ner till 2600. 9 timmar senare var vi framme i... hyddorna, som vi skulle sova i under natten. Låt oss säga att det var väldigt primitivt och toaletterna ska vi inte ens prata om. Men det var en upplevelse!

Att gå konstant neråt i 9 timmar tar mycket på båda knän och framsida lår. Jag trodde inte att höjden skulle komma åt mig men det gjorde den. Jag kände definitivt av att det var jobbigare att andas och trots att jag drack flera liter vatten så var det inte mycket som sen kom ut, om ni förstår vad jag menar. Längre ner i Canyonen belönades vi av ännu mer vackra vyer och, tro det eller ej, vattenfall! 



På kvällen fick vi middag i form av quinoasoppa och pasta. Sedan gick vi ocj la oss redan klockan 9. Utmattade efter dagens hike. 7 timmar senare klev vi up igen! Klockan var halv fem och vi skulle vandra uppför Canyonen igen. I mörker, med pannlampor. Benen var stumma sen gårdagen och ja, i princip allt gjorde ont. Halva gruppen valde att ta åsnor upp och fick sova vidare till sex. Men vi valde att gå. Med pannlampor gick vi i 2 timmar, rakt uppför, innan solen så småningom började gå upp. För Marcus var det konditionen som var det svåraste medan det för mig var musklerna, hehe. Trodde att jag var i bra form, men icke! Till mitt försvar tror jag dock att det var liite jobbigare för mig att ta de stora kliven upp för alla stenar som är 1,55. Marcus som är 1,93 skuttade typ upp för "trappstegen". Mina ben var helt slut när vi kom upp på toppen och det var många gånger jag bara ville lägga mig ner och låta pumorna äta upp mig. Det bittra känslan när halva gruppen glatt red förbi på sina åsnor mitt i alltihop ska vi inte ens prata om. 

Klockan åtta var vi uppe på toppen och jag började nästan gråta av lättnad. 3,5 timme rakt uppför på löst underlag om 3000 meters höjd. Det var absolut en av de tuffaste, jobbigaste sakerna jag gjort men jag ångrar det inte. Såhär fem dagar senare när vaderna fått återhämta sig måste jag ändå säga att det var värt det. 

Ner i den lilla gröna plätten i mitten vandrade vi.